colorama

Min mamma kan sova gott i natt, för det blir inget Stadsparkshäng för mig inte. Jag hoppar grillkorvar, avslagen öl, bajamajor och fulla tonåringar och drar till Österlen istället. Men ikväll blir det väl grillning, fest och firande. Dock inte av den typ som polisen behöver sätta in några extrainsatser för. Jag lovar!

Som lundabo, ung (jag ÄR det) men icke-student,  så är valborg ett intressant fenomen. Medan alla andra ägnar sig åt sillfrukostar, champagnegalopp, Stadsparkshäng och nationhopping står man mest förbryllad och tittar på.

Jag har varit student, men aldrig lundastudent, så hela Sista april-hypen är något av ett mysterium.  För mig är Valborg nåt man firade som kid, med bål, korvgrillning och familjen. Sen blev det kanske lite hemmafester när man var tonåring, men efter det, inte mycket Valborg alls. Så nu när man är mitt i det, men ändå utanför är det lite svårt att finna sin plats. Frågorna är många.

Ska man springa sådär? Och så ska de ska spruta champagnen på? Aha... men blir det inte rätt kladdigt och... ofräscht? Kan man inte dricka den istället? Nähä... Och så ska man börja festa klockan åtta på morgonen? Mhm och kryssa mellan asfulla gymnasiekids på väg till bajamajor i en överfull Stadspark? Och sen däcka kl sex på kvällen i någons korridorskök bland gamla nudelpaket och smutsiga tallrikar?
Men varför? Det bara är så. Jaja. Jaha.

Jag är för gammal för det här...

Ibland och tyvärr inte alltför sällan får jag åldersångest. Och ja, jag vet precis hur patetisk det är när man nyss (nåja) fyllt 25. Men när jag velar över vad jag ska göra, var jag ska bo och vad jag egentligen vill bli när jag blir stor så känns plötsligt tiden knapp. Hur ska jag hinna allt jag vill om jag inte ens kan komma på vad jag vill. Och om jag någon gång kommer på det, kommer jag att ens våga?

Sådana här listor gör mig inte direkt bättre till mods. Blondinbella alltså, när jag fyllde 20 hade jag inte gjort mycket. Då kände jag mig som ett barn, fem år senare är jag tydligen förbrukad och passé. Jag skyller allt på Expressen och deras "Nittiotalisterna tar över"-artikel som de publicerade för någon månad sedan. 80-talisterna fick inte ens chansen innan de blev ersatta, utbytta och ratade till förmån för blöjbarn.

Jag kan lika gärna inse att min tid ändå redan är förbi.

När jag var yngre avskydde jag söndagar. De var slutet på helgen och måndagsångesten hade redan satt igång. Allt va stängt, det fanns inget på TV (=svt1, svt2, tv4) och man kunde bara vara med sina vänner en stund, eftersom man skulle upp tidigt dagen efter.

Men något har hänt. Det började antagligen när jag flyttade hemifrån för att plugga. Plötsligt var det inte alls säkert att man skulle till skolan på måndagen och på söndagskvällen inrättade jag, K och L en liten tradition där vi åt pizza, pratade om helgens utgång och kollade på film tillsammans.

Men den riktiga söndagskärleken kom nog inte förrän jag flyttade ihop med A. Nu tycker jag söndagar är underbara. Kravlösa, slappa och mysiga. Idag blev det en falafel på torget, en promenad bland alla blommor i botaniska trädgården och en glass på balkongen. Enkelt och underbart.

Igår tog jag och A tåget till Helsinborg och färjan över till Helisingör. Det var vi knappas ensamma om. Det var löningshelg och på onsdag är det valborg. Tydligen innebär det att ungefär hundratusen svenska medelålders människor vallfärdar till Danmark för at handla billig öl och fylla på barskåpet. Under de ynka tjugo minuter som båtturen tar MÅSTE alla hundratusen klämma i sig en pölse eller räkmacka på båten. Oavsett om de måste stå i kö i 19 minuter. Very strange.

Sen åkte vi vidare till Köpenhamn. Solen strålade och vi strosade på Ströget. Jag handlade två blusar på COS och så tittade vi förstås på Illum och Illum bolig och Companys. Vi orkade inte bege oss till Nörrebro för secondhand browsing, utan gick till Nyhavn och åt frokosttallrik och drack öl på en uteservering. Hela hamnkanten var täckt av solande danskar och alla drack öl. I Sverige ska varenda människa ha en glass så fort solen tittar fram, här knäcker man några öl.

Sommarlyckan fullständigt sköljde över mig och jag ville aldrig åka hem. "Det känns verkligen som man är utomlands" suckade jag lyckligt. "Det är du ju också" påpekade A nyktert. Han är inte skåning, han fattar inget. Köpenhamn är inte utomlands för oss, Köpenhamn är nästgårds, Köpenhamn är hemma. Åtminstone önskar vi det.