Hemmakväll och rädsla för ensamhet
Det finns en videobutikskedja här nere som tidigare hette Videomix, men nu har bytt namn till Hemmakväll. I samband med bytet (uppköpet, eller vad det nu var) så skaffade de också en ny grafisk profil- läskigt ful, men de hör inte hit. Jag antar att ordet video kändes missvisande när det antagligen inte finns många videofilmer kvar i den butiken. Även de mest bakåtsträvande teknikofoberna har nog övergått till DVD nu. Till och med jag som aldrig lägger pengar på teknik (min mobil är fyra eller fem år) har sedan 2,5 år en DVD.
Hur som helst, namnet Hemmakväll har mottagits med olika reaktioner. Ett par kompisar till mig som jag pratade med det om tyckte att det lät hemskt och tragiskt. A höll inte alls med, för honom var hemmakväll ett rätt positivt ord.
Jag antar att det beror på hur man är som person. För en del betyder hemmakväll en lugn och avslappnad kväll med kanske mys, god mat eller kärlek under varma filtar i soffan. För andra signalerar det bara ensamhet.
Jag gillar hemmakvällar då och då, men fortfarande känns det nog inte riktigt okej att spendera fredagkväll i hemmets lugna vrå om man gör det själv, för när jag promenerade hem igår genom stan med en påse där det stod Hemmakväll i stora lysande blockbokstäver, kändes de aningen olustigt.
För att vara världens ensammaste folk, så verkar många av oss ha en väldig rädsla för ensamhet.
